Min morfar

Tidigt imorse någon gång dog min älskade morfar.


De sa att det var i sömnen, fast det kan de väl knappast veta.
Det var väl ganska väntat egentligen, han har ju blivit allt sämre, men beredd är man aldrig.

Jag vet inte hur det känns. Lite avlägset. Här uppe sitter jag i Skellefteå och kan inte ens vara med familjen.
Han har betytt massor för mig under min uppväxt, men på senare år har han varit för dålig för att orka göra mycket och inte sitt vanliga muntra jag. Gradvis bleknat allt mer. Jag förstår knappt att det är samma person som är borta än. Inte med känslorna i alla fall.
Jag har ingen ork att försöka skriva mer.
Tänker mest på min mamma och resten av familjen. Saknar alla. Snart får jag åka till dem.

Ännu en bit av min värld har fallit bort.