Våren

Det här inlägget skrevs egentligen i augusti 2009 men jag har valt att lägga in det i kronologisk ordning ungefär när sakerna hände istället, för att det ska bli en mer sammanhållen berättelse.

----------------------------------------
Helgen efter min födelsedag, den 20:e mars, åkte jag till Södertälje för att träffa familjen och fira lite. Samma kväll hade Therese inflyttningsfest kombinerat med lite födelsedagsfirande för mig hemma hos sig. Det var mestadels hennes kompisar där, jag hade bjudit in lite vänner själv men de flesta hade olika former av hinder, men Jossan och Johan kunde i alla fall komma över. Jag stannade kvar till 29:e i Södertälje och det var skönt att få vara iväg lite, även fast jag fick jobba lite därifrån också.
Precis innan jag åkte till Södertälje hade vi beslutat att köra igång ett aktiebolag i alla fall. Vi tänkte skicka in en ansökan till Nordic Game Program för chans att få bidrag till finansiering och man var tvungen att ha företag för det, inte nödvändigtvis aktiebolag men vi bestämde oss för att det var rätt väg att gå när vi var så pass många som fem ägare. Att skaffa fram 20 000 var var dessutom inte alltför svårt eller en enorm risk. Så väl tillbaka i Skellefteå blev jag delägare i ett aktiebolag, det hade jag inte föreställt mig att någonsin bli i min framtid. Kanske ägare till en enskild firma och syssla med illustration och grafik så småningom, men inte så tidigt som innan jag ens flyttat härifrån. Tillvaron hade verkligen tagit spännande steg framåt, vi var nu Arrowhead Game Studios.

Under våren hade jag en period när arbetet kändes tyngre att sköta. Det var ett stort lass som lagts på axlarna och jag hade ännu inte mycket erfarenhet av den tekniska biten. Jag bekymrade mig också lite för sommaren eftersom det såg ut som att vi skulle få jobba vidare och kanske inte få någon ledighet förrän efter, vi planerade ju att vara klara mot slutet av sommaren och förstod att det skulle vara hård press på slutet. Jag hade nästan inte haft någon ledighet förra sommaren och det kändes deprimerande att kanske inte kunna ta någon semester den här heller.
Fast samtidigt var det här ju en riktig dröm, mycket utöver vad jag förväntat mig, och jag skulle självklart kämpa lika hårt som alla andra. Men jag kunde inte låta bli att också fundera, var det min dröm? Egentligen har jag ju inte sett för mig en framtid där jag sitter dagarna i ända och arbetar framför en dator, och inget av det här hade ju heller varit min idé, jag hade liksom hängt med från början på någon annans idé, på deras dröm om att få utforma sina egna spel precis som de vill att spel ska vara och lyckas leva på det.
Det verkar som att så fort jag tagit in på en ny väg så dyker osäkerhet på mitt val upp efter ett tag. Jag ska inte spekulera vidare mycket nu över vad anledningarna kan vara, om det verkligen handlar om att jag hamnat lite snett eller om det bara är krokar mot det slutgiltiga målet.

Efter ett litet tag insåg vi i alla fall att vi fick ändra våra planer. Det var galet att tro att vi skulle hinna klart till slutet på sommaren och vi satte oss ner och reviderade tidsplanen ordentligt. Det var så mycket mer än vad vi hade kunnat föreställa oss, inte bara att göra innehåll till själva spelet utan planering, ändringar, fix med företaget och annat. Och så tog själva arbetet mer tid än vad vi trott. Med ett första projekt såhär så var det svårt för oss att planera rimligt i förväg. Vi hade inte erfarenhet av allt som behöver göras när man skapar ett kommersiellt gångbart spel och vi hade dessutom inte haft en ordentlig planeringsfas innan, utan kastat oss in i spelskapandet från start och gjort ändringar vartefter.
Med den nya tidsplanen kom andra möjligheter för sommaren och vi bestämde att juli skulle vara en fri månad att åka iväg om man ville, eller sitta kvar där och jobba efter egen lust. Det kändes som en lättnad att veta att det skulle komma lite ledig tid, efter allt långt och tungt arbete. Wigge skulle också få vara ledig hela juli och vi ville gärna ha en riktig semester ihop och åka iväg. Vi hade redan tänkt oss att åka över till Florida och hälsa på en vän till Wigge som pluggade där, och få göra en visit hem till Södertälje ihop.

Under våren vaknade också ett nytt intresse för olika hantverk till liv igen. Till min födelsedag gav Wigge mig en stentrumlare, något som jag varit nyfiken på länge, ända sen jag såg resultatet från en som en väns pappa hade. Jag längtade förstås massor efter att se resultatet från den men det tar lång tid att trumla stenar och det var dessutom inte den bästa stensamlarsäsong än. Trumlaren består av en motor som driver en liten trumma i gummi som man fyller med stenar, lite vatten och speciellt slipmedel. Den åstadkommer samma jobb som sandstränder men under mycket kortare tid, och man kan trumla med allt finare medel tills man har polerat upp en glasartat blank yta. Till slut kunde vi i alla fall ge oss ut och samla ihop nog med lovande stenar för att sätta igång en omgång. För att stenarna ska bli helt klara behövs kanske 8 veckors slipande och polerande dygnet runt, och i första omgången mals mycket material bort så man kan behöva köra två sådana för att kunna fylla upp trumman till poleringen. Alla stenar måste också vara av liknande hårdhet.
I och med trumlingen blev jag också sugen på att försöka mig på en massa andra hantverk, som att börja med wire-wrapping av stenar och arbeta med träbrännaren och gravera, men det fanns ju frustrerande nog inte tid till allt det där med det stora arbetet med spelet.

Tidigt under våren hade jag också fått en annan present av Wigge, en tränings-kite att leka med när han skulle hålla på med sin stora. Han hade lyckats köpa en powerkite begagnat och tänkte lära sig att köra den.
Powerkites ser ut som mindre glid-fallskärmar och man använder vinden och låter dem dra en framåt över vatten, snö eller terräng. De har två linor så att man kan styra dem. Vi tog ut min lilla medan det fortfarande var is i havsviken, där var det ganska stadigt blåsigt och den hade verkligen en rejäl dragkraft! Fastän den bara har en yta på 2 kvadratmeter så lyckades den dra omkull mig på mage i snön flera gånger. Jag ville knappt föreställa mig Wigges som ligger vid 14 kvadratmeter. De stora måste man fästa i en sele runt kroppen, och de har alla linor som man kan rycka för att genast få dem att falla ihop och tappa kraften.
Det blev fler promenader ut till en närliggande idrottsplan med min lilla drake och mycket nöje fast man blir väldigt slut efter en stund. Jag var inte med den gången när Wigge skulle prova sin stora drake på isen, men det skulle jag nog varit. Han fick problem med att få upp den i luften själv och vinden fångade den och drog honom en bra bit över isen fastän den fortfarande låg kvar på marken. Det blev en läskig färd över isen utan mycket kontroll.

När det hade gått lite längre på våren och vårfloden började lugna ner sig följde jag med Wigge några gånger och provade vaska guld i flera små bäckar. Det finns en hel del guld i markerna häromkring med flera guldgruvor som bryter, och letar man på rätt ställen kan man hitta små mängder i forsarna. Wigge har ett stort nöje i att åka och söka på olika ställen, jag tyckte mest det var kul att följa med ibland och prova på det lite, och att komma ut en stund. Det kändes lite för ansträngande för att riktigt vara värt besväret för min del. Vi hittade tyvärr inget den här våren men det blir säkert fler försök, vi upptäckte åtminstone flera mysiga forsar och bäckar och nästa gång ska jag nog ta med skissblock ut.

Arbetet gick också vidare med Magicka och vi fick genom Campusutveckling så småningom låna ett kontor i en annan av byggnaderna på Campus. Det var härligt att få flytta, för det nya rummet var mer än dubbelt så stort som vårt gamla och mer utformat som ett kontor och inte ett klassrum. Det kändes helt klart mycket bättre att få sitta i de nya lokalerna där också kommunen hade kontor, mer som ett jobb och inte bara ett studentprojekt. Dessutom fanns tillhörande bra kök och fikarum och vi kunde ha riktiga arbetsbord för datorerna med plats att sprida ut ritplatta och allt man behövde.
Vi fick veta att vi inte hade fått någon finansiering genom Nordic Game program och började smått att se oss omkring efter möjligheten att hitta en publisher, för senare under utvecklingen visste vi att det skulle komma kostnader vi inte kunde stå för själva; licenser, ljud, översättning och löner. I maj blev vi åtminstone tilldelade Sammes stipendium, som vi hade sökt, på 25 000 kr och det blev ett litet lyft som kunde täcka mindre saker som behövdes till företaget.
Under våren hade vi också upptäckt att vi varit alltför naiva med tidsplanen igen och trott att det skulle gå snabbare att slutföra spelet än vad som var möjligt. Nya problem dök alltid upp och vi lärde oss allt mer om hur mycket arbete som faktiskt behövs till en level, och nya saker om hur vi kunde få spelet att bli roligare och se bättre ut som vi dessutom ville införa i det gamla materialet. Vi förflyttade allt och siktade inte på att vara klara förrän snarare under början på 2010.

Under hela tiden kände jag ändå att jag gjort ett bra val. Att inte ha tagit chansen att vara en del av det här hade varit så mycket sämre. Det kändes som att arbetslivet är ju det som går före skolan i slutändan och det här kunde vara ett betydligt större steg på karriärsvägen än utbildningen, även om sådana är bra att ha. Jag fortsatte vara nöjd varje morgon när jag skulle gå upp, med att jag skulle iväg och göra något intressant som jag verkligen kunde styra i själv. Aldrig samma nertyngande känsla som med skolan emellanåt, att kämpa med uppgifter men känna att man inte hade något riktigt stöd någonstans. Att nu få jobba i ett team som verkligen kämpade för samma sak var så otroligt mycket mer inspirerande.
Det var inte förrän jag arbetat ett tag med teamet som jag äntligen började känna mig bekvämare med Maya heller. Nu började jag äntligen veta hur jag skulle lösa det jag behövde för att göra mitt jobb och det fanns alltid någon villig till hands som kunde hjälpa till med problem som dök upp. Allting med skolan kändes hela tiden som oöverstigliga hinder.

Man kan väl säga att vi avslutade våren men att jag och Emil åkte ner till Stockholm och representerade företaget på årets Swedish Game Awards. De bjuder alltid in förra årets vinnare och hade reserverat plats och middag för två stycken från vårt företag. I år hölls finalen den 13:e juni på Försvarshögskolan istället för Kulturhuset som tidigare. Hyran för Kulturhuset hade tydligen tagit upp en allt för stor del av budgeten. Men lokalerna var fina och det märktes att de nu kunde ta i lite mer med middag och tillhörande dryck, det enda som verkade synd var att det kändes som att det inte blev riktigt lika mycket publicitet för vinnarna. När vi var på Kulturhuset verkade det komma mer reportrar, vi skulle intervjuas och pratas med för fullt. Det kändes bara som att det var mindre offentligt nu. Spelet som vann var Bloodline Champions som såg riktigt välputsat ut, jag pratade aldrig mycket med dem dock, det blev mest samtal med folk vi träffat på från teamen förra året, svenska spelföretag och några representanter för Norwegian Game Awards. Det blev en väldigt rolig kväll i vilket fall med återknytande av kontakter och några nya.