Efter Gran Canaria

Fredagen den 29:e december
Resan började från Skavsta flygplats med en solnedgång som såg lovande ut. Jag tänkte att det borde bli fint uppe ifrån planet, men att jag skulle få se en flammande färglek som pågick i 5 timmar hade jag inte väntat mig. Vi lyckades liksom följa efter solnedgången hela vägen så det var ljust bra mycket längre än jag väntat mig. Även när vi började närma oss och himlen hade hunnit bli en djupt mörk sammetsblå över oss med Venus klart lysande över horisonten så sken himlen som smält lava längst ner.
Piloter har en lycka att får se dessa fantastiska solnedgångar ovanifrån molnen så ofta.

Direkt när jag kom ut på flygplatsen reagerade jag på att det luktade som sommarnatt vid medelhavet. Det luktade som det hade gjort på Kreta och som på Rhodos. Från flygplatsen tog bussen till vårt hotell en liten stund och genast möttes vi av palmer pyntade med jullampor och tomtar på lyktstolparna som snarare fick en att tänka på Las Vegas än julstämning.
När vi kom fram till vår lägenhet på lägenhetshotellet Las Olas tyckte jag att även lukten där påminde om våra tidigare resmål, vilket inte alls kändes dumt. Tyvärr var inte själva boendet lika mysigt som när vi varit iväg förut. Kändes mer mitt i stan och lite i renoveringsbehov, vilket de inte hade nämt i beskrivningen. Vi hade oturen att få en balkong vänd mot gatan där det körde en del bilar förbi, istället för mot innergården och poolen. Men allting kändes ändå bra och mycket mer exotiskt att komma iväg till värmen mitt i vintern (inte mycket till vinter men..) än att åka på solsemester när det redan är sommar. Plötsligt fick man plocka fram sommakläderna igen! Vi hade två dubbelrum och jag sov ute i mittenrummet på en extrabädd. Inte världens mjukaste men det gick bra.
Efter att ha kommit på plats litegrann gick vi ut på stan för att äta. På första stället vi gick förbi tog vi en titt på menyn och genast kom en överentusiastisk tjej och nästan ville släpa med oss in på stället. Hon var mer lustig än irriterande så vi slog oss ner, hungriga och trötta som vi var. Där inne spelades levande musik, något i countrystil, och vi placerades ganska mitt framför scenen. Det var lite tomt och tjejen som sjöng såg så glad ut när vi applåderade hennes ansträngningar. De längre bort i lokalen verkade mest ignorera det hela.
Efter maten gick vi vidare mot centrum där det fanns en form av rund plaza i tre nivåer. Högst upp var mest arkadhallar, nästa nivå var smårestauranger och många barer, och längst ner var klubbar med dunkande musik. Genast kom nitiska inkastare och ville släpa med oss ner. Jag, TH och Micke följde med ner och kikade lite utanför men hade ingen lust att ge oss in ibland drickande ungdomar, och mycket lättklädda damer som dansade "exotiskt" på borden, i våra reskläder. Vi funderade på att gå ut och dansa någon kväll men nu var det dags för sömn för trötta ben. Kände en del saknad i att bädda ner mig ensam igen men glad att vara på plats också.

Lördagen den 30:e
Vi vaknade till en solig morgon (som alla andra morgnar blev där) och såg till att få lite frukost från närköpet. Det är alltid lite annorlunda när man ska fixa mat och handla utomlands. Grejerna smakar annorlunda och ens självklara vaneprodukter blir utbytta. Plötsligt har till och med en sak som frukost lite spänning. Efter packade vi ihop lite saker och gav oss alla ut att leta efter stranden. Den låg inte långt bort och vi var där inom 10 minuter. Stranden bestod av dyner av otroligt fin sand som kröp in överallt. Intill själva stranden fanns ett mycket stort område med dyner som hette Maspalomas och såg ut som en riktig öken. Själva sanden hade blåst över från Sahara som ligger på samma breddgrad.
Det blåste ganska kraftigt men vi hittade en stor buske av en strandväxt som det fanns mycket av att gömma oss intill. Vågorna var ganska rejäla och man såg allehanda vattensporter runt stranden: vindsurfing, bananbåt, kitesurfing, vattenscooter och fallskärmshopp från flygplan. Vi sysslade med lite 'magsurfing' genom att kasta oss på vågorna som kom rullande in.
Efter ett tag packade vi ihop och gick och köpte lite saker till lunch. Efter lunchande och slöande i solen på balkongen gick vi ner till poolen för ett kortare dopp, men solen hade börjat gå ner och det blåste en del mellan husen. Vattnet i poolerna kändes till och med kallare än havet. Den ena var tempererad och gick att bada i men den andra var iskall så det gjorde ont i fötterna. Det blev inte alls så mycket badande i poolerna som jag hade föreställt mig.
Efter dusch och klädbyte gick vi ut för middag och gick ner till alla restauranger längs strandpromenaden. Vi gick förbi flera där de var allmänt dryga och bara försökte stoppa oss men stannade till slut på en Munich II för att inkastaren, Tony, var lite trevligare än många andra. Han pratade på på svenska och bestämde att vi skulle få Sangria på huset efter maten. Han bjöd också in oss att äta där och fira nyår nästa dag.
Therese och jag spanade in lite aktiviteter på vägen tillbaka i hotellentrén. Nästa förmiddag skulle det också vara ett infomöte om vad man kunde göra där och vi hoppades på något spännande nyårsfirande. Kanske skulle det bli första nyårsaftonen i klänning ute och definitivt första raketskjutningen från stranden.

Söndagen den 31:a
Nyårsafton.
Vi gick upp en aning senare och tog frukost i lugn och ro. Efter vandrade vi bara ner till poolen och låg en stund men det blåste igenom så mycket mellan husen att vi mest frös. Vi gjorde oss iordning och gick på Vings infomöte på en restaurang vid stranden. Det var väl inget som kändes så värst nytt efter att vi redan hade läst informationsfoldern, men vi blev verkligen motiverade att hänga med på bergsvandringen med Rocky Adventures.
På eftermiddagen var jag och Therese sugna på att ta en liten promenad ut på Maspalomas sanddyner som vi spanat på från stranden. Solen började redan gå ner när vi gick ut men det gjorde inget. Väl nere vid stranden stod vi och såg på ett gäng fallskärmshoppare som just hoppat och till slut kom ner mot sanden. När vi kommit förbi alla småbutiker och restauranger kom vi rätt ut på dynerna. Det var en mäktig syn med stora toppar och rejäla dalar. Tänk hur en riktig öken då måste vara. Solen hade gått ner och sanden hade börjat bli lite sval, men på solsidan av varje dyn var den fortfarande riktigt varm under ytan. Vi hoppade ner för några dyner och klättrade upp för nästa tills vi nått den största i närheten, med en hisnande dal på andra sidan, och var trötta och vände av mot stranden igen. Himlen skiftade otroligt vackert i lila och orange åt dynernas håll, som den inte gör hemma, och fortfarande ljust blå men med en stark måne ut över havet. Medan vi gick tillbaka blev det mörkt snabbt och väl hemma igen var det nattsvart.
På kvällen hade vi bestämt oss att gå tillbaka till Munich II. Vi åt mat vid 21, men hamnade vi ett tråkigare bord och musiken var jobbigt högljudd. Efter ett tag kunde vi flytta men efter maten när vi just funderade på att gå vidare kom de och delade ut partysaker med hattar, tutor, masker och serpentiner och vi satt kvar och hade ganska roligt tills när tolvslaget närmade sig.
Vid tolvslaget gick vi ner på stranden där vi hade hört att det skulle vara fyrverkeriskjutning, men jag var faktiskt förvånad över hur pass lite folk som samlades ändå, och nästan ingen verkade köpa privata raketer. Det var mest två ställen där de körde professionella skjutningar som var vackra, men det var på lite avstånd. Efteråt funderade vi på att gå ut, men ingen riktigt orkade så vi gick hem, slöade ett tag och gick sedan och lade oss.

Måndagen den 1:a
Den här dagen hade vi lite olika dagsplaner. Jag, Therese och Micke gick och tittade i lite småäffärer längs strandpromenaden och vandrade ut på dynerna så att han skulle få se dem också. Vi gick ganska långt och gick sedan ner mot vattnet för att sola och bada ett tag. Snyggt nog lyckades vi pricka så vi kom ner mitt på nudiststranden. Vi såg några nakna uppe bland dynerna och buskarna, men ingen nere vid eller i vattnet. Där gick mest många påklädda människor förbi.
Vi drog oss bort tillbaka till vanliga delen och hittade en perfekt sluttning med skydd från vinden där vi låg och njöt rejält av solen ett tag. Det var behagligt att solen värmde så pass bra men att det inte blev varmare än runt 22 grader så det blev inte jobbigt. Vi tog också ett bad men det var ganska starka tillbakaströmmar och vi vågade inte gå långt ut. Vi köpte lätt lunch från en strandkiosk och njöt i solen en stund till.
På kvällen åt vi buffé på ett kinaställe, blev proppmätta och jag och Therese var 'matfulla' och skrattade väldigt mycket. Inte blev det bättre av att glassbuffé ingick och vi förstörde den stackars anställda grabbens dekoration av glassen när han skulle stänga glassdelen och hoppades på att alla ätit klart. Vi försökte dämpa det hejdlösa skrattet men när några ungar tyckte kusten verkade klar eftersom vi vågade ta mer och gick dit och grävde mer i glassbunkarna var det hopplöst och tårarna rann av fnitter.
På vägen hem igen gick vi förbi en liten irländsk pub och vid den öppna framsidan spelar och sjunger just en irländare 'Lord of the dance' - en låt jag älskar, med äkta irländsk accent och skön stil. Jag skulle gärna ha suttit där och lyssnat men ingen ville beställa något mer eller sitta kvar ute så det blev inte av. Såhär i efterhand tänker jag att jag borde stannat en stund själv ändå.
Får bli på Irland!

Tisdagen den 2:a
Efter frukost tog vi en snabb tur ner till strandbutikerna för vi ville ha tag på solhattar och en ryggsäck till vår bergsvandring nästa dag. Sedan bar det snabbt tillbaka till hotellet och vi köpte biljetter till Palmitos Park, en djurpark upp mot bergen som hade specialiserat sig mycket på fåglar. Vi kom iväg lite senare än tänkt och bussen dit tog längre än vi väntat men vi hann ändå med allt vi ville se.
Parken var nästan gömd i en dal mellan bergen, byggd upp mot bergssidan och väldigt lite förändringar verkade ha gjorts på den naturliga miljön. De hade byggt upp med mycket vackra kaktusträdgårdar och exotiska växter. Vi såg två fågelshower ute, högst upp i parkens amfiteater; en med exotiska fåglar och en med rovfåglar. Mycket kul att se och imponerande fåglar. De hade en stor örn som flög precis över allas huvuden och många andra arter som var kul att se så nära. Mot slutet av dagen såg vi också en papegojshow med duktiga gojor som kunde alla möjliga små trix.
Under resan till och från parken fick vi också lite försmak av bergen men inget mot vad som komma skulle.
Väl hemma blev det lite klädbyte igen. På dagarna var det varmt nog att gå i vilka sommarkläder man ville men när solen gick ner blev det lite svalare och skönt att ha något på benen och en tröja.
Vi gick ut och åt igen, blev som vanligt påhoppade av varenda restaurang-inkastare och medan man satt och åt kom allehanda afrikanska försäljare och försökte pracka på oss 'äkta' märkesklockor och solglasögon och armband med äkta 'afrikanska diamanter'.

Onsdagen den 3:e
Vi fick gå upp tidigt i jämförelse med de andra dagarna för att göra matsäck och ge oss iväg för att bli hämtade vi den närliggande Keane’s Bar vid 8.40. Det kändes rätt skönt ute trots att solen inte kommit över husen än. Efter en liten stund kom bussen med guide och plockade upp oss och vi åkte runt och plockade upp lite mer folk tills det var nästan helt fullt. Bussen körde ur stan och upp i bergen. Ju högre upp vi kom desto mer vackert blev det. Sluttningarna ner från vägen blev brantare och brantare. En bit upp stannade vi i en by som hette Fataga som låg i Fatagadalen, också den mycket vacker och grönskande. Jag älskade också bergens karghet och kaktusarna och suckulenterna som växte där. Fataga kändes som en så fridfull och härlig liten by. De berättade att den blivit lite av en tillflyktsort för konstnärer och jag förstår varför. Jag skulle kunna tänka mig att leva så i alla fall ett litet tag.
Efter den korta pausen där åkte vi vidare uppåt bergen. Vi åkte förbi apelsinodlingar fulla med apelsiner och mandelträd längs vägen som fortfarande hade några mandlar kvar på de kala grenarna.
Till vandringen fanns tre svårighetsgrader att välja på. Man kunde gå 6 km, 10 km eller 14 km (som gick lite raskare). Vi valde den tuffaste för utmaningens skull, för att se hur vi pallade de branta sluttningarna. Vår grupp fick hoppa av först och börja gå. Vägen var en mycket gammal en som urbefolkningen först hade trampat upp, men sedan någon gång under 1800-talet hade spanska kungahuset bekostat en del upprustning av den, med hjälp av slavar, för att den skulle kunna användas som handelsväg. När vi hade gått i runt 40 minuter, ganska knöligt och brant, började jag undra lite vad vi gett oss in på, det skulle ändå ta runt 4 timmar, men det gick bra för det mesta. Vi tog korta pauser emellanåt för att samla gruppen och ibland var det lite planare. Den värsta sträckan var något guiden kallade för ’trappan’. En vägsträcka som gick sicksack uppför en mycket brant vägg som de hade stenlagt. Efter den lovade vi varandra att aldrig klaga på en annan trappa. När man äntligen trodde man såg toppen, och kom upp dit, såg man hur den svängde runt berget och fortsatte lika långt till.
Till slut kom vi ändå upp mot toppen och belöningen var värd allt slit. 1942 meter över havet på toppen av Pico de la Nieves. Vilken makalös utsikt och häftig känsla av den svala och tunnare luften. Jag kunde känna hur hjärtat gick fortare än normalt även när vi satt ner och åt.
På vägen ner hade jag en liten närkamp med en låg rot eller buske som fångade min fot, och några vassa stenar till landning, och förlorade tyvärr. Jag har fortfarande sårskorpor på händerna och mörka blåmärken på benen men jag klarade mig rätt bra. Inget djupt och inget på knän och armbågar. Men just i händerna får man ju så otroligt ont när man skrapar upp dem, de var helt svullna och jag hade svårt att ens hantera bestick på kvällen. Jag kände mig lite handikappad när syster fick agera personlig assistent och tvätta mitt hår men det var också värt det för den vandringen.
När vi kom hem igen och skulle gå uppför trapporna till vår lägenhet högst upp kändes benen bra ömma, men vi hade inte mage att klaga på den trappan.

Torsdagen den 4:e
Hela familjen hyrde bil och åkte runt på torsdagen. Vi åkte först upp i bergen igen för att titta lite bättre på Fataga med föräldrarna, som inte ville gå någon vandring utan besökte den närliggande staden San Agustin istället medan vi vandrade. Efter Fataga stannade vi på en annan liten ort för att äta lunch, och Therese hälsade på en åsna som bet henne litegrann. Dagens skratt eftersom hon tyckte den var ju så snäll och jag var lite mer vaksam.
Vi åkte vidare västerut och ville ta oss ner för bergen på den sidan och åka längs kusten. Vi åkte förbi flera ställen vi såg på kartan och siktade på ett litet ställe som hette El Chorillo. Vägarna blev först lite smalare, sedan försvann räckena på sidorna, efter det var det vägar med lite smått nedrasade kanter. Det blev en lång, brant tur ner i en dal med mycket krokar, så pass mycket att jag började må illa, som jag inte brukar.
På vägen åkte vi förbi några spännande små uthuggningar i bergen där de verkade huggit in hus. Det skulle tydligen finnas något ställe där folk börjat göra grott-hus i bergen igen för att bo i men vi vet inte om det var rätt, det verkade så litet. Men ingen ville stanna och kika utom jag och jag var nedröstad. De ville bara bort från den dåliga vägen.
När vi väl kom fram till El Chorillo var det en pytteliten by, som bara en grusväg fortsatte ifrån. Vi mötte en äldre man där som bara talade spanska men lyckades illustrera att man bara kunde gå vidare och att vi var tvugna att åka tillbaka. Vi var föga muntra över att behöva åka tillbaka hela vägen upp ganska långt tillbaka, och den lilla byn fick buttra öknamnet Chorizo av oss.
Det verkade inte lätt att ta sig ut till väster och vi bestämde oss istället att ta en bättre väg rakt norrut till kusten. När vi väl kom över bergen och började neråt igen ändrade naturen plötsligt karaktär väldigt tvärt och vi kom in i en ny klimatzon. Plötsligt var det fullt av pinjeträd istället för de torra sluttningarna. Det fanns mycket eukalyptus, mossa på marken och en annan karaktär på berget. Till slut tog vi av mot nordost och begav oss mot Las Palmas, den största staden på ön. Vi hade tröttnat rejält på bilåkandet och ville bara hem. När vi väl kom fram till den enda sträckan motorväg gick det fort och då ville vi bara hem och äta och sova.

Sen finns det inte mycket mer att skriva, men det är nog tillräckligt.
Nästa morgon gick vi upp före 4 eftersom planet gick 6.45 på morgonen. Jag lyckades sova bort stora delar av resan, missade till och med när planet lyfte. Det var trist att behöva komma hem igen och vänja sig av med sommarkläderna, men skönt att vara framme när man väl börjat ge sig av också. Dessutom fick jag ju träffa älsklingen igen samma kväll och det var nog för att inte sakna värmen speciellt mycket.