Nya vägar och gamla minnen

Det har länge känts som att jag egentligen inte haft något vettigt att göra, och inte riktigt vetat vad jag vill försöka göra heller. Jag har och har haft så många motsägelsefulla drömmar.
Känner att jag behöver få jobba med något kreativt, jobba med händerna, samtidigt som jag känt att det verkar tungt att jämt behöva leta uppdragsgivare, frilansa och aldrig veta om man ska ha jobb nästa månad.
Samtidigt kände jag att det kanske vore lika bra att hitta något jobb som inte kräver så mycket, och man inte behöver tänka på även på fritiden utan kan ha all den tiden till sina intressen, att man kanske skulle förstöra nöjet med intressena om man hade dem som arbete.
Har haft känslan att jag måste få jobba nära naturen också, få göra något som är viktigt och betyder något, skulle inte klara att vara instängd i en stad för länge. Jag drömmer om ett liv där man kan resa runt, vara ombytlig och prova nya saker, bo på nya platser, samtidigt som jag vill ha ett eget härligt ställe som kan kännas som hemma, som jag kan pyssla med och trivas i. Personer omkring som är en familj. Har både viljan att klara mig på egen hand och bara göra det som faller mig in, samtidigt som jag alltid velat hitta en riktig själsfrände.

Jag vet inte säkert om jag är på rätt väg nu, men äntligen känns det som att jag har något att sikta på, i alla fall för tillfället. Just nu jobbar jag på att få arbetsproverna klara för att söka till programmet Datorgrafik (gsCEPT) på Luleå Universitet. I så fall kommer jag bli bosatt i Skellefteå i tre år, jag undrar hur det kommer vara.
Efter det brukar de flesta jobba med datorspelsgrafik, specialeffekter för film, eller andra grafiska projekt inom reklam, utbildning och liknande, men det är främst spel eller film man kan specialisera sig inom under utbildningen.
Jag har kommit fram till att jag nästan måste få jobba med något kreativt hur som helst, oavsett om det kräver mycket jobb av mig. Det enda annars jag kan föreställa mig är att få göra något nära naturen, men jag vet inte vad det skulle vara. Biolog som min syster pluggar till eller något liknande tror jag inte är min grej. Jag känner att jag vill ha det mer enkelt i förhållande till naturen.
Jag kan i alla fall inte fortsätta vela och fundera, och den här utbildningen känns bra.

Något annat som känns bra är hur det börjar bli vår på riktigt, det här är en underbar årstid. Det är så skönt att känna den plötsliga förändringen och hur det luktar av saker som växer i luften igen. Solen är fortfarande kvar uppe när man ätit middag, och man kan faktiskt se hur den sakta går ner igen, blir större och rödare tills den försvinner bakom träden. Jag älskar det!

Jag och syster såg på några Xena-avsnitt igen också. Det är något härligt nostalgiskt i dem, får mig att minnas känslan från förr när man satt och såg på det där på söndagar, och hur annat var under den tiden. Kanske har minnet bara förskönat hur det var förr, men det fick mig i alla fall att tänka på det och sakna gamla känslor och stämningar.
Som bara känslan av årstiderna förut, och hur jag kunde sjunka in totalt i något, böcker jag läste och försvann fullständigt in i den världen, sånger, bilder, filmer. Det kändes så viktigt och det kändes som en upptäckt av en sanning.
Jag saknar att känna det fantastiska, total förundran. Det är så sällan det händer nu. Det känns ofta mer som ett minne av en känsla än den riktiga känslan jag känner. Det kanske bara handlar om att bli äldre, att ha mer perspektiv och inte vara lika lättimponerad. Fast isåfall känns det som en väldig nackdel att åldras och bli 'visare'. Jag vill leva med känslor, inte bara med logik och resonemang... Å andra sidan kanske det beror på annat också, hur allt känns och fungerar för tillfället och vilka drömmar man har.
Jag pratade med en vän jag inte haft mycket kontakt med på länge idag, och de senaste dagarna innan det har det också blivit lite diskussion om saker som varit förut. Det fick mig att tänka och minnas mycket. Kanske nya världar hela tiden öppnas för mig - och jag älskar att utforska dem och kan vara tacksam - men gamla stängs också för alltid och jag saknar dem.